"Det hande en gang, Klement, att faglarna, som bodde nere i Sverige, soder om det stora Samelandet, tyckte, att de var for trangbodda, och tankte pa att flytta norrut.

De samlade sig och overlade. De unga och ivriga ville genast antrada flyttresan, men de gamla och visa drev igenom, att de forst skulle sanda ut kunskapare for att forska ut det frammande landet. 'Ma vart och ett av de fem stora fagelfolken skicka en spejare,' sade de visa, 'sa att vi alla far veta om vi i norr kan finna boplatser, foda och gomstallen!'

Fem goda och kloka faglar blev genast utsedda av de fem stora fagelfolken. Skogsfaglarna valde en tjader, slattfaglarna en larka, havsfaglarna en fiskmas, insjofaglarna en lom och fjallfaglarna en snosparv.

Nar dessa skulle borja sin resa, sade tjadern, som var den storsta och myndigaste: 'Det ar stora vidder, som ligger framfor oss. Far vi tillsammans, kommer det att droja lange, innan vi har flugit over allt det land, som vi har att forska igenom. Far vi daremot var for sig och undersoker var sin del av landet, kan hela arendet vara utfort pa ett par dar.'

De andra fyra kunskaparna tyckte, att detta var ett vist forslag, och rattade sig efter det. Det blev overenskommet, att tjadern skulle forska igenom mittlandet, larkan skulle fardas ett stycke ostligare och fiskmasen annu langre mot oster, dar landet sjonk i havet. Lommen atog sig att flyga ett stycke vastligare an tjadern, och snosparven skulle fara langst mot vaster, utmed landsgransen.

I denna ordning for de fem faglarna mot norr, sa langt som landet rackte. Sedan vande de tillbaka och berattade de forsamlade faglarna vad de hade sett.

Fiskmasen, som hade farit fram i havsbandet, tog forst till orda.

'Det ar ett gott land daroppe i norr,' sade han. 'Det bestar inte av annat an en lang skargard. Det ar fullt av fiskrika sund och skogiga uddar och oar. De flesta av dessa ar obebodda, och havsfaglarna ska pa dem finna tillrackligt med boplatser. Manniskorna driver en smula fiske och sjofart i sunden, men inte sa mycket, att det kan stora oss faglar. Om havsfaglarnas folk vill folja mitt rad, ma det genast flytta mot norr.'

Efter fiskmasen talade larkan, som hade genomforskat landet innanfor kusten.

'Jag forstar inte vad fiskmasen menar med sina oar och uddar,' sade hon. 'Jag har bara farit fram over stora falt och de skonaste blomsterangar. Aldrig forr har jag sett ett land, som ar genomskuret av sa manga stora floder. Det var mig en gladje att se dem, breda och maktiga, i lugnt lopp fardas over den jamna slatten. Pa flodstranderna ligger gardarna sa tatt som utmed en stadsgata, och vid alvmynningarna finns stader, men for ovrigt ar landet mycket odsligt. Om slattfaglarnas folk vill lyda mitt rad, bor det genast flytta mot norr.'

Efter larkan kom tjadern, som hade flugit over mittlandet.

'Jag forstar varken vad larkan menar med sina angar eller fiskmasen med sin skargard,' sade han. 'Jag har inre sett annat an furuskogar och granskogar under hela resan. En mangd stora mossar och manga forsande och strida alvar finns det ocksa, men allt, som inte ar mosse och alv, ar mork barrskog. Inte har jag sett akerfalt, inte har jag sett manniskoboningar. Om skogsfaglarnas folk vill lyda mitt rad, bor det genast flytta mot norr.'

Efter tjadern kom lommen som hade granskat landbaltet bortom skogstrakten.

'Jag forstar inte vad tjadern menar med sin skog, och inte heller vet jag var larkan och fiskmasen har haft sina ogon,' sade lommen. 'Det ar knappast nagot land daroppe. Det ar idel stora sjoar. Mellan skona strander blanker djupblaa fjallsjoar, som utgjuter sig i danande vattenfall. Jag sag kyrkor och stora kyrkbyar vid somliga av sjoarna, men andra lag ode och fredade. Om insjofaglarnas folk vill lyda mitt rad, bor det genast flytta mot norr.'

Till sist talade snosparven, som hade flugit fram utmed landsgransen.

'Jag forstar inte vad lommen menar med sina sjoar, och inte heller begriper jag var tjadern och larkan och fiskmasen kan ha sett for ett land,' sade han. 'Jag har daroppe i norr funnit ett stort fjalland. Inga slatter har jag rakat pa, ingen storskog, men bergtopp efter bergtopp, fjallvidd efter fjallvidd. Jag har sett isfalt och sno och bergbackar med vatten vitt som mjolk. Inga akrar, inga angar har mott mina blickar, men marker, som ar tackta av vide, dvargbjork och renmossa. Inga bonder, inga husdjur, inga gardar har jag funnit, men lappar, renar och lappkator. Om fjallfaglarnas folk vill lyda mitt rad, bor det genast flytta mot norr.'

Nar de fem kunskaparna hade talat pa detta sattet, borjade de kalla varandra for lognare och var fardiga att fara ihop och strida for att bevisa sanningen av sina ord. Men de gamla och visa faglarna, som hade skickat ut dem, hade hort deras tal med gladje och lugnade de stridslystna.

'Ni ska inte vredgas varandra,' sade de. 'Vi forstar av era ord, att daroppe i norr finns bade ett stort fjalland och ett stort insjoland och ett stort skogsland och ett stort slattland och en stor skargard. Det ar mer, an vi hade vantat oss. Det ar mer, an manga stora kungariken kan beromma sig av att aga inom sina granser.'"

Pojken hade kommit att tanka pa lappgubbens berattelse, darfor att han nu sjalv reste fram over samma land, som denne talat om. Ornen hade sagt honom, att den jamna kuststrackan, som bredde ut sig under dem, var Vasterbotten, och att de blanande asarna langt i vaster lago i Lappland.

Bara det, att ater sitta saker pa Gorgos rygg efter all angesten, som han hade utstatt under skogsbranden, var en lycka, men det var ocksa en bra skon resa, som de gjorde. Pa morgonen hade vinden kommit fran norr, men nu hade den kastat om, sa att de hade medvind, och intet luftdrag kandes. Farden gick sa lugnt, att det ibland forefoll, som om de stode stilla i luften. Pojken tyckte, att ornen slog och slog med vingarna utan att komma ur flacken. I stallet var allting under dem i rorelse. Hela marken och allt, som fanns pa den, drog sig sakta soderut. Skogarna, husen, angarna, gardsgardarna, alvarna, staderna, skargardsoarna, sagverken, allt var statt pa vandringen. Han undrade vart allt det dar skulle bege sig. Hade det trottnat pa att sta sa langt uppe i norr och ville flytta ner mot sodern?

Bland detta, som rorde sig och vandrade soderut, sag han bara en sak, som stod stilla, och det var ett jarnvagstag. Det stod alldeles under dem, och det var med taget som med Gorgo, att det inte kunde komma ur flacken. Lokomotivet sande ut rok och gnistor, det hordes anda upp till pojken hur hjulen rasslade mot skenorna, men taget rorde sig inte. Skogarna gledo forbi det, banvaktarstugorna gledo forbi det. Grindar och telegrafstolpar gledo forbi det, men taget stod stilla. En bred alv med en lang bro kom emot det, men alven och alvbron gledo fram under taget utan minsta svarighet. Till sist kom en jarnvagsstation farande. Stationsinspektoren stod pa perrongen med sin roda flagga i handen och fordes sakta fram till taget. Nar han viftade med den lilla flaggan, sande lokomotivet upp annu svartare rokvirvlar an forut och pep angsligt liksom for att jamra sig over att det stod stilla. Men med detsamma, borjade det att rora sig. Pa samma satt som jarnvagsstationen och allt det andra gled det bort mot sodern. Pojken sag hur vagnsdorrarna slogos upp och de resande kommo ut ur taget, allt under det att bade detta och de resande flyttade sig soderut. Men sa lyfte pojken blickarna fran jorden och forsokte att se ratt framfor sig. Han tyckte, att han blev yr i huvudet av att titta pa det besynnerliga jarnvagstaget.

Men sedan pojken en stund hade suttit och stirrat pa ett litet vitt moln, trottnade han pa detta och sag ner igen. Alltjamt tyckte han, att han och ornen hollo sig stilla, och att allt annat for astad soderut. Dar han satt pa ornryggen och ingenting annat hade att roa sig med an sina egna tankar, fann han det lustigt att forestalla sig, att hela akern, som just nu gled fram under honom, och som val knappt kunde vara mer an nysadd, for han sag inte ett gront stra pa den, skulle aka i vag ner till Soderslatt i Skane, dar ragen stod med ax vid den har tiden!